Att förlåta, eller inte förlåta
Rebecka Waxler
Att reflektera kring, förstå och bearbeta sin uppväxt kan förhoppningsvis öka acceptansen inte bara för sig själv, utan ibland oväntat nog också för sina egna föräldrar.
Vem har inte slagits av den hisnande och så självklara insikten att vi alla är barn till föräldrar av sin tid? Vilka är de hinder och begränsningar som lever vidare mellan generationer och hur kan vi förstå och bearbeta det som påverkar oss här och nu, idag och framåt?
Det finns både en tolerans och en vänlighet i denna insikt. Vi kan konstatera att det fanns saker i uppväxten som försvårar för oss idag. Vi kan bearbeta det och välja hur vi vill se på vårt förflutna men också med det liv vi har kvar att leva. I terapi har jag ofta märkt att istället för att utgå från att allt är föräldrarnas fel, är det lättare att öppna upp kring sin uppväxt när dörren till barndomen får lov att vara lite öppet vänlig. I det utrymmet kan mycket hända. Där kan vi minnas hur det var när vi var små och blev ledsna eller arga, nyfikna eller glada, trygga eller otrygga. Vad hände då? Hur tolerant var omgivningen och hur blev vi mötta?
Jag har tidigare skrivit om att begränsad föräldraförmåga att möta och spegla barnet i olika känslor ofta leder till att barnet inte lär sig hantera dessa känslor. Det kan ställa till livet, på olika sätt, framförallt i relationer till andra. Ohjälpsamma mönster byggs alltså upp tidigt, men sällan är föräldrarna medvetna om det som skett. Föräldrar agerar ju i de allra flesta fall i all välmening och vill ju trots allt att det ska gå bra för deras barn. Det kan då vara oerhört befriande att få förstå hur egna mönster hänger ihop utan att svartmåla sina föräldrar. De gjorde så gott de kunde, men eftersom föräldrar bär på sina oförmågor och svårigheter sprungna ur sin tid, förs mönster vidare från en generation till en annan. Sen finns naturligtvis föräldrar vars oförmåga att skapa en trygg uppväxt för sina barn är så stor att det inte går att varesig tolerera, acceptera eller förlåta. Med det sagt, de allra flesta föräldrar agerar med barnets bästa för ögonen. Och trots det kan det alltså ändå bli fel. Hopplöst?
Det som har hänt i barndom och uppväxt går ofta, men inte alltid att förstå. Själv är jag 70-talist. Mina föräldrar var båda födda på 40-talet, den ena under kriget och den andra strax efter. Mina mor- och farföräldrar, hade samtliga upplevt två världskrig, om än i Sverige. Det påverkade förstås deras föräldraskap och vilka svårigheter som mina föräldrar fick med sig men också vilka styrkor och förmågor de kom att besitta. Det påverkade också hur deras eget föräldraskap så småningom kom att se ut när de fick mig. Vissa mönster går i arv medan andra mönster gör föräldrarna allt för att inte återupprepa. Allt detta är självklarheter.
Den samhälleliga kontexten påverkar förstås. Vilket land och tid vi växer upp i, vilket kön, samhällsklass och etnicitet vi tillhör. När jag (kvinna, vit, medelklass) växte upp på 70-talet var det viktigt att passa in i mallen. Det var fult att sticka ut i mängden, och att prestera var inte så viktigt som nu. Föräldrarna arbetade och barnen klarade sig mycket själva. Eller också var mammorna hemma med sina barn. Hur påverkade det min generation? Blev man den som anpassade sig och gjorde vad man kunde för att smälta in eller blev man den som vågade gå sin egen väg och vilka strategier blev man då tvungen att utveckla?
Idag växer istället våra barn upp i ett samhälle med individen i centrum, det är bra att sticka ut och tänka på sig själv. Prestation premieras, och valmöjligheterna är många. Föräldrarna är i hög grad närvarande, men de jobbar också mycket och många är på utmattningens brant. Vad gör det med våra barn, ungdomar och unga vuxna?
Vi rycks med i vår samtid på gott och på ont. Vi ges färdigheter att hantera livet genom våra föräldrars förmågor och oförmågor, den samtid vi växer upp i men också livet självt som formar oss. Vi föds också med olika grad av sårbarhet och motståndskraft. Det här går att förstå, och det går att lägga sitt eget pussel.
Så, hur mycket är arv och hur mycket är miljö? Och vad är egentligen arv i den här kontexten? Ligger våra svårigheter nedärvda i vårt DNA eller kommer de från föräldrars svårigheter att möta sina barn på ett hjälpsamt sätt, inlärningsmönster som sedan förs vidare till nästa generation? Om man håller med om det senare så ligger det nära till hands att påstå att det mesta faktiskt är miljöfaktorer, i kombination med medfödd sårbarhet och motståndskraft. Jag ger mig inte in i den vetenskapliga floran av bevis eller förklaringar för ovanstående frågor men avslutar med att konstatera att oavsett om arvet ligger i våra gener eller genom inlärning från det att vi föds så kan mönster förändras.
Vi kan ge oss själva möjligheten att förstå och, om man så vill, också förlåta.
Så kan terapi hjälpa dig
Rebecka Waxler
Att förstå sig själv bättre genom terapi kan vara både skrämmande och spännande. Vad ska jag hitta? Vad ska jag förstå? Men kanske framförallt, hur ska det hjälpa mig?
Som terapeut märker jag hela tiden att det råder delade meningar om att gå i terapi. För vissa är det omåttligt intressant medan andra ser misstänksamt på mig när jag berättar vad jag arbetar med. En del kanske rycker ointresserat på axlarna. För mig var det med en skräckblandad förtjusning som jag för första gången satte mig i terapisoffan.
En klok vän till mig sa en gång att i bästa fall är terapi en möjlighet att nå en djupare insikt om sig själv. Jag instämmer. Och med insikten kommer också ett val. Vill du pröva något nytt eller bara låta det vara och fortsätta som vanligt? Väljer du att göra något med insikten om dig själv så kan du också påverka din egen utveckling.
Vi föds med ett känsloregister som är oumbärligt för oss. Som en uppsättning affekter, känslor och behov, som vi alla behöver för att hantera livet. Men tyvärr är vi inte rustade att hantera allt från början, utan vi behöver någon som kan lära oss. Denna någon är vanligtvis våra föräldrar men kan också vara andra viktiga vuxna. Uppgiften blir att hjälpa det lilla barnet att använda sina känslor på ett bra sätt.
Ilska, är ett bra exempel. En känsla som när vi använder den på ett hjälpsamt sätt får oss att sätta gränser och stå upp för oss själva. När vi har problem med ilska kan det istället yttra sig som att vi har svårt att sätta gränser eller att vi anpassar oss efter andra utan att se till våra egna behov. Det kan då betyda att vi inte har fått lära oss reglera ilskan när vi var små (andra känslor är viktiga på andra sätt, men det går jag inte in på här).
Arga barn vill något. De är inte arga för ingenting. Det finns ett budskap av något slag. Det kanske är för varmt eller för kallt. Barnet kanske vill ha något som det inte kommer åt eller når. Det blir den vuxnes uppgift att uppmärksamma behovet och spegla barnet. Jag ser att du arg? (Rätt känsla för rätt uttryck) Vad är det du vill? (barnet tas på allvar och den vuxne lyssnar till budskapet) Jaha, du är för varm, men då ska vi ta av overallen så ska du se att det blir bättre (tröst, reglerar ilskan så att den inte eskalerar).
Låt säga att du som barn inte fick lov att vara arg. När du blev arg, som alla barn blir, så fick du ligga och skrika alldeles för varm i din overall eller när du blev lite äldre höra att du skulle gå in på ditt rum och lugna ner dig eller också kanske din omgivning skrattade åt dig. Eller någon annan reaktion där du inte blev tagen på allvar, trots att anledningen till varför du blev arg var ytterst verklig och viktig för dig. Då lärde du dig att ilskan inombords, den hjälper dig inte alls. Och du tog en annan väg istället. Det var ingen som lyssnade på dig och tvärtom så väckte det dessutom obehag. Det kan ju inte vara särskilt roligt att som bebis ligga och skrika alldeles ensam i en för varm overall? Det låter rentutav läskigt. Det kan heller inte vara kul att bli skrattad åt, det väcker kanske en hel del skam? Och att bli instängd på ett rum alldeles själv, vad gör det med ett barn? Kanske blev du istället bekräftad när du var tyst, snäll och glad och då är det den strategin som barnet väljer när barnet istället skulle behöva säga ifrån.
Det betyder att idag när du skulle behöva sätta en gräns, uttrycka egna behov så väcks samma ångestliknande känsla och det är så jobbigt att du istället väljer en annan strategi. Gamla inlärda mönster sitter kvar och de strategier som du tog till i barndomen är sannolikt desamma som du än idag tar till när ångesten väcks.
I terapi kan du knyta ihop säcken. Tillsammans med terapeuten kan du lära om dina mönster av ohjälpsamma strategier. Som med alla rädslor för saker som som egentligen inte är farliga, du behöver utsätta dig själv för dom för att kunna lära om och förstå med den vuxnes intellekt att det inte är farligt att stå upp för sig själv, uttrycka egna behov och sätta gränser. Tänk på det som en fobi för känslan som du behöver exponera dig för, och det hjälper terapeuten dig med. Det kommer att göra att du tillslut vågar sätta gränser, stå upp för dig själv och uttrycka det du vill. Utan ångest, eller åtminstone med vetskapen om att ångesten är inte längre hotfull och farlig.
På så sätt kan det vara hjälpsamt att gå i terapi.