Är terapi hjälpsamt? 

Rebecka Waxler

Att förstå sig själv bättre genom terapi kan vara både skrämmande och spännande. Vad ska jag hitta? Vad ska jag förstå? Men kanske framförallt, hur ska det hjälpa mig? 

Som terapeut märker jag hela tiden att det råder delade meningar om att gå i terapi. För vissa är det omåttligt intressant medan andra ser misstänksamt på mig när jag berättar vad jag arbetar med. Vissa kanske rycker ointresserat på axlarna. För mig var det nog en blandning av allt, eller kanske med en skräckblandad förtjusning som jag för första gången satte mig i terapisoffan.

Terapi är i bästa fall en möjlighet att nå en djupare insikt om sig själv. Med insikten får du också svar på hur och när du lärde dig att göra, tänka och känna som du gör. Och med den insikten kommer också ett val. Vill jag göra något nytt eller bara låta det vara och fortsätta som vanligt? Väljer jag att göra något så kan jag också påverka min egen utveckling.

Vi föds med ett känsloregister som är oumbärligt för oss. Som en uppsättning affekter, känslor och behov, som vi alla behöver för att hantera livet. Men vi är tyvärr inte rustade att hantera allt från början, utan vi behöver en eller några vuxna som kan lära oss. Deras uppgift blir att spegla det lilla barnet att använda sina känslor på ett hjälpsamt sätt. Låter det flummigt ? Jag tar ett exempel med ilska, som när vi använder den på ett hjälpsamt sätt får oss att sätta gränser och stå upp för oss själva. När vi har problem med gränssättning eller överdrivna ilskeutbrott så kan det vara så att vi inte har fått lära oss reglera ilska när vi var små (andra känslor är viktiga på andra sätt, men det går jag inte in på här).

Arga barn vill något. De är inte arga för ingenting. Det finns ett budskap av något slag. Det kanske är för varmt eller för kallt. Barnet kanske vill ha något som det inte kommer åt eller når. Det blir den vuxnes uppgift att uppmärksamma behovet och spegla barnet. Jag ser att du arg? (Rätt känsla för rätt betydelse) Vad är det du vill? (tar barnet på allvar och lyssnar till budskapet) Jaha, du är för varm, men då ska vi ta av overallen så ska du se att det blir bättre (tröst, reglerar ilskan så att den inte eskalerar).

Låt säga att du som barn inte fick lov att vara arg. När du blev arg, som alla barn blir, så fick du ligga och skrika alldeles för varm i din overall eller när du blev lite äldre höra att du skulle gå in på ditt rum och lugna ner dig eller också, skrattade kanske din omgivning åt dig. Eller någon annan reaktion där du inte blev lyssnad på och tagen på allvar, trots att anledningen till varför du blev arg var ytterst verkligt och viktigt för dig, och relevant. Då lärde du dig att ilskan inombords, den hjälper dig inte alls. Och du tog en annan väg istället. Det var ingen som lyssnade på dig och tvärtom så väckte det dessutom obehag. Det kan ju inte vara särskilt roligt att som bebis ligga och skrika alldeles ensam i en för varm overall? Det låter rentutav läskigt. Det kan heller inte vara kul att bli skrattad åt, det väcker en hel del skam? Och att bli instängd på ett rum alldeles själv, vad gör det med ett barn? Det betyder att idag när du skulle behöva sätta en gräns, uttrycka egna behov så väcks samma ångestliknande känsla och det är så jobbigt att du istället väljer en annan strategi. Gamla inlärda mönster sitter kvar och de strategier som du tog till i barndomen är sannolikt desamma som du än idag tar till när ångesten väcks. 

I terapi kan du knyta ihop säcken. Tillsammans med terapeuten kan du lära om dina mönster av ohjälpsamma strategier. Som med alla rädslor för saker som som egentligen inte är farliga, du behöver utsätta dig själv för dom för att kunna lära om och förstå, med den vuxnes intellekt, att det inte är farligt att stå upp för sig själv, uttrycka egna behov och sätta gränser. Tänk på det som en fobi för känslan som du behöver exponera dig för, och det hjälper terapeuten dig med. Det kommer att göra att du tillslut vågar sätta gränser, stå upp för dig själv och uttrycka det du vill. Utan ångest, eller åtminstone med vetskapen om att ångesten är inte längre hotfull och farlig. 

Därför kan det vara hjälpsamt att gå i terapi.